Artist statement:
Swedish
Jag har länge varit politiskt organiserad och särskilt i frågor som rör rätten till bostad.
En kamrat sa till mig en gång, att om ingen blir upprörd och indignerad av det man gör har man inte fått någon effekt. Hur känns det där det bränner? Att dokumentera den politiska rörelsen jag är en del av ser jag som centralt för mitt konstnärskap. Ögonblick av kamp och motstånd inkapslas i mina verk.
I politiska budskap finns en intention att förändra och detta är något jag eftersträvar att ha även i min konst. De banderoller och affischer som jag gjort för demonstrationer och kampanjer blev också ingången till mitt konstnärskap. Att gå från det till kopparetsningar, linoleumsnitt och screentryck har känts som en naturlig övergång.
Mitt verk ”Vi lever här, utanför kontoret” föreställer entrén till Sveriges allmännytta (paraplyorganisation för en majoritet av Sveriges hyresvärdar), stunden precis efter att en demonstration skett där. Vi höll tal, berättade om vilken roll de spelar. Sedan finns spåren kvar, på entrén till kontoret. Spåren efter motstånd avväpnas i historieberättelser, jag hittar sätt att behålla det i mina verk. Jag vill att mina verk ska granska samhället, att kommunicera direkt, som i serien “abdulaziz” om en pojke jag kände som blev utvisad från Sverige.
Inte sällan upplever jag mina verk som monument över något som gått förlorat. Det finns en sorgsen blick som betraktar det som är fel. Samtidigt finns en bestämd röst som vill förhindra en känsla av uppgivenhet.
Det språk jag hittat, den roll jag vill spela som konstnär kan inte fortsätta i ett vakuum. Därför tror jag KKH blir väldigt viktigt för mig att kunna utveckla mig i dialog med mina klasskamrater och lärare. Det jag har saknat i min nuvarande konstutbildning är just diskussioner om vad konsten kan vara och hur den passar in i samtiden. Jag har under det senaste året utvecklat ett språk genom de koppartryck jag gjort, detta vill jag fortsätta med.
English
I have been politically organised for a long time, especially on housing rights issues.
A friend once said to me that if no one is outraged and indignant by what you do, you have had no effect. How does it feel where it burns? I see documenting the political movement I am part of as central to my art. Moments of struggle and resistance are encapsulated in my art.
In political messages there is an intention to effect social change and this is something I strive to have in my art as well. The banners and posters I made for demonstrations and campaigns also became the starting point for my art. Moving from that to copper etchings, linocuts and screen printing has felt like a natural transition.
My work ‘We live here, outside the office’ depicts the entrance to Sveriges allmännytta (umbrella organisation for a majority of Sweden’s landlords), the moment just after a demonstration took place there. We made speeches, telling them about the role they play. Then the traces remain, at the entrance to the office. The traces of resistance are disarmed in the retelling of history, I find ways to keep it in my works. I want my works to scrutinise society, to communicate directly, as in the series ’Abdulaziz’ about a boy I knew who was deported from Sweden.
I often see my works as monuments to something that has been lost. There is a sad gaze that looks at what is wrong. At the same time, there is a determined voice that wants to prevent a feeling of resignation.
The language I have found, the role I want to play as an artist cannot continue in a vacuum. That’s why I think KKH will be very important for me to be able to develop in dialogue with my classmates and teachers. What I have missed in my current art education is discussions about what art may be and how it fits into the present. Over the past year I have developed a language through the copperplate prints I have made, and I want to continue doing so.